EN PLATS I HIMLEN FÖR KVINNOR SOM HJÄLPER VARANDRA
Om ossNätverkets historiaNätverkets visionPubliceratNätverkseventKontakta oss

Nätverkets historia


Situationsanalys


Sju av tio kvinnor som får en styrelseförfrågan tackar nej. Andelen kvinnliga delägare på landets prestigefulla affärsjuridiska byråer är försvinnande liten. Samma verklighet återkommer i många andra branscher som av tradition haft en manlig medarbetarövervikt. Detta trots att det utexamineras kvinnor från landets prestigeutbildningar som aldrig förr. Hur går detta ihop? Är det ens ett problem eller ett resultat av fria val genomförda av fria individer? Om ja, vem är det ett problem för? Vem bär skulden, ansvaret och vem har makten att förändra? Ska politiken få gå in, och via tvångsinsatser ändra utfallet när individerna inte förstår sitt eget bästa, då det inte överensstämmer med de politiska ambitionerna?

Av föregående styckes första mening framgår att kvinnor de facto både får förfrågningar och att en övervägande del av dessa avböjs. Här finns kärnan. Varför tackar kvinnorna nej? Att tacka nej i sig är inte ett problem så länge beslutet baseras på goda grunder. Dessvärre befarar jag att dessa grunder alltför ofta sammanhänger med det egentliga problemet. Bristen på självförtroende i kombination med en sviktande självkänsla. Att sitta i en styrelse eller att ta på sig ett annat tidskrävande uppdrag som chef eller delägare innebär att annat - oftast partner, barn, vänner - behöver prioriteras ned och ställas åt sidan.

Det blir således frågan om ett val. Alla livsval kommer med ett pris, ett pris som någon måste betala. Om kvinnor avböjer på grund av prislappens storlek är det legitimt. Om de avböjer av rädsla för att åtagandet kanske kommer att överstiga deras förmåga, och därmed bortser från att de alls blev tillfrågade, är det däremot illavarslande.

De flesta, kvinnor som män, kommer dock aldrig att få en förfrågan om att sitta i en styrelse. Dessvärre kan bristande självförtroende få konsekvenser även på andra nivåer, nivåer som är relevanta för att alls bli påtänkt för framtida styrelseuppdrag. Studier visar bland annat att kvinnor förväntar sig lägre lön än män och får lön utifrån sina förväntningar. Experter på rekrytering talar om hur män gärna överreklamerar, medan kvinnor förringar, sin kompetens.

Därför är det viktigt att kvinnor, i alla åldrar, så tidigt som möjligt lär sig att våga tacka ja, men också nej. I båda fallen ska "rätt" faktorer få avgöra, inte rädsla eller dålig självkänsla/självförtroende.

Jag är inte feminist. Ismer är fyrkantiga och skapar polarisering som bidrar till att flytta fokus från de egentliga problemen som kvinnor har att parera i sin vardag. Kvinnor får inte lika hög lön för att vi nöjer oss med mindre. Kvinnor når inte toppen i samma utsträckning som män, inte för att vi saknar informella nätverk eller inbjudningar till bastuklubben, utan för att vi är dåliga på att tillvarata de nätverk vi faktiskt har. Sällan är motståndet så starkt från män som från andra kvinnor. Det är en sanning som det talas alltför tyst om.

Alla ovanstående funderingar har jag odlat under många år. Slutsatserna jag dragit vilar på generaliseringar, vilket ska hållas i åtanke. Jag har funderat på hur det såg ut på skolgården när jag var barn; hur flickorna lekte två och två och pojkarna i grupp, hur vi som tonårstjejer skulle vara duktiga på allt samtidigt som vi ägnade timmar i telefon med att prata känslor och snygga killar medan killarna själva ägnade sig åt sport och på att bli riktigt duktiga på något särskilt. Jag minns kvinnliga "vänner" som försvunnit när jag utmärkt mig positivt genom åren och alla de vassa klackarna och armbågarna på juristutbildningen i Lund. Hur har jag påverkats av allt detta och har andra påverkats på samma vis?


Februari 2009

Jag var nyinflyttad i Stockholm i februari 2009 efter ett halvår i Bryssel på mitt första jobb som nyexaminerad jurist. Jag noterade att jag i mitt arbete, såväl i Stockholm som i Bryssel, dagligen kom i kontakt med många mycket ambitiösa, drivna och framgångsrika kvinnor i alla åldrar. Trots alla dessa adjektiv fanns det något annat som förenade dem. Och mig med dem. Det var den där rädslan för att inte vara tillräckligt bra nästa gång det gällde, att avslöjas som en bluff och därmed få hela karriären ifrågasatt. Kort sagt vägde rädslan för att misslyckas tyngre än alla guldstjärnor, universitetsbetyg och rekommendationer från forna arbetsgivare. 

Då slog en lika enkel som självklar tanke ner. Tänk om jag kan bidra till att underlätta karriären och därigenom även resten av tillvaron för, om så bara, en enda kvinna. Tänk om jag kan kratta manegen för morgondagens framstående kvinnor genom att bara göra det självklara? Så jag slutade fundera, och gjorde det.


Alice Teodorescu
Stockholm, februari 2009

 



Om ossNätverkets historiaNätverkets visionPubliceratNätverkseventKontakta oss